Jag är singel nu.

Jag har gjort mig singel.

Det känns både bra och dåligt. Det bra är att vi fortfarande umgås utan att det känns krystat, det dåliga är att jag börjar känna mig lite ensam. Ingen som kramar mig när det regnar ute. Ingen som klappar mig på huvudet och gör te åt mig när jag är förkyld (inte för att mitt ex skulle göra det).

andra sidan kan jag göra vad jag vill när jag vill. Det är ju skönt. Ett tag. Jag har tröttnat på det. Som när man nyss flyttat hemifrån, när det inte finns någon mamma hack i häl som säger åt en allt. Det är också skönt. Nu har jag dock kommit på att när jag bodde hemma kom jag alltid i tid till saker - tack vare tjat från min mamma.

Finns det någon lag på hur länge man måste vara singel tills man träffar en ny? Jag tänker på det jämt.

Jag trivs i min lägenhet  även om det är en viss skillnad. Det enda jag saknar är sällskap.

Kanske borde skaffa mig ett djur.

Typ en fisk.

Fast den är bara tråkig och simmar runt i sin skål och glömmer bort allt vart tioende sekund.

Kanske en hund.
 Fast det är dyrt och kräver att masa mig ut i regnet, tidigt en lördagsmorgon, då det är lag på att man måste sova. Plus att jag då är allergisk också.

Jag kanske skulle ha behållt pojkvännen ändå...

...som sällskap?:)